På botten av Nordsjön, under hundratals meter vatten, döljer sig extraordinära geologiska formationer som trotsar de kända reglerna för stratigrafi. Dessa vidsträckta sandhögar, som forskarna nu kallar ”sinkiter”, har fascinerat forskare i åratal. Nyligen avslöjade ett internationellt team den överraskande ursprunget till dessa unika strukturer: en geologisk process som aldrig tidigare observerats i denna skala, där tät sand sjunker ned under ett lättare lager av gammal lera. Denna oväntade omvändning av sedimentlagren omvälver vår förståelse av underjordiska rörelser och kan få stor inverkan på framtida tekniker för lagring av koldioxid.
Begravda berg och en geologisk paradox
Geologer har känt till dessa stora undervattenshögar utanför den norska kusten i flera år. Men deras ursprung har varit ett mysterium. Flera hypoteser har framförts: jordskred, sand som pressats uppåt eller lera som trängt igenom spröda bergarter. Ingen förklaring har dock kunnat ge en fullständig bild av dessa strukturers omfattning och komplexitet.
För att lösa mysteriet har forskarna använt detaljerade tredimensionella seismiska data i kombination med analyser av bergartsprover. Undersökningarna visade att sandhögarna i själva verket var kopplade till ett mycket gammalt slamlager som var mycket mindre tätt än sanden runt omkring. Slammet, som till stor del bestod av mikroskopiska fossilrester, bildade en sorts ”flotte” som lyftes upp till ytan, på vilken den täta sanden tycktes sjunka ner.
Detta fenomen är motsatsen till vad man vanligtvis observerar i geologin, där de äldsta lagren finns på djupet och de yngsta på ytan. Här har den yngre sanden sjunkit ned under ett äldre och lättare lager, vilket har skapat enorma upp-och-nedvända sandhögar som aldrig tidigare har dokumenterats.
En helt ny mekanism: sand i rörelse i jordskorpan
För att förklara denna spektakulära omvändning har forskarna lagt fram hypotesen att jordbävningar eller tryckvariationer under havsbotten kan ha omvandlat sanden till en sorts vätska. Detta fenomen, som kallas likvidation, skulle göra det möjligt för sanden att cirkulera genom sprickor i de geologiska lagren och tränga in under den hårdare leran.
Resultatet: ”sinkiter”, dessa nedsänkta sandhögar, och ”floatiter”, dessa lätta lerflottar som flyter ovanpå. Denna ovanliga förflyttning av material avslöjar en mycket mer komplex underjordisk dynamik än vad vetenskapen hittills har föreställt sig.
Enligt Mads Huuse, geofysiker och medförfattare till studien som publicerades i Communications Earth and Environment, är detta en viktig upptäckt. Den visar att rörelser av vätskor och sediment i jordskorpan kan ske på oförutsägbara sätt och omvälva klassiska geologiska mönster. Att förstå denna mekanism öppnar nya perspektiv på utvecklingen av undervattenslandskapet, men också på stabiliteten hos sedimentlager i andra geologiska sammanhang.
