Joan-Ignasi Ortuño, en 67-årig pensionerad journalist, står inför en hård verklighet: hans pension på 830 euro i månaden räcker inte till för att hyra ett rum i Barcelona, staden där han har arbetat och bott hela sitt liv. Situationen har tvingat honom att sova på gatan, en upplevelse som har präglat honom djupt, både fysiskt och mentalt.
Vem kan förstå att en pension inte ens täcker grundläggande hyra?
Joan-Ignasi Ortuño är ett tydligt exempel på de svårigheter som många pensionärer med låga pensioner möter. Efter att ha arbetat hela sitt liv inom medier som El Correo Catalán, BTV, COM Ràdio och El Periódico räcker hans pension på 830 euro inte till för att täcka de grundläggande levnadskostnaderna i en stad som Barcelona, där den genomsnittliga hyran för ett rum överstiger 640 euro per månad.
”Jag var tvungen att lämna min lägenhet eftersom jag inte hade råd att betala hyran. Jag betalade 700 euro i hyra och tjänade 830. Och om du inte har några garantier får du inte ens hyra ett rum”, förklarar Ortuño med bruten röst. Hur är det möjligt att en person efter ett helt arbetsliv inte kan leva ett värdigt liv?
Det svåra beslutet att lämna ett stabilt liv
Innan han gick i pension hade Ortuño en etablerad karriär inom kulturjournalistik och kommunikation. Men hans sista år i arbetslivet präglades av bristande socialförsäkringsavgifter. ”De sista åren arbetade jag, men jag var inte försäkrad. Jag var inte medveten om vad det kunde innebära för min framtid”, reflekterar Ortuño. Denna försummelse av att betala in socialförsäkringsavgifter påverkade inte bara hans möjlighet att få en värdig pension, utan har också gjort att han hamnat i en spiral av ekonomisk osäkerhet.
Konsekvenserna av att leva på gatan: mer än bara det fysiska
Efter att ha försökt anpassa sig till livet i Granada insåg Ortuño att situationen inte förbättrades. När hans besparingar tog slut återvände han till Barcelona, där han nådde botten. Under flera dagar sov han på gatan, framför allt i tunnelbanan och i skrymslen runt om i staden. ”Jag satte mig i ett hörn, jag vet inte varför. Turligt nog hade jag inga problem med någon. Men nästa dag var det väldigt svårt att ta sig upp. Man var redan svagare i huvudet”, minns han.
Denna erfarenhet påverkade honom mer än bara fysiskt. Ortuños minne, som är avgörande för hans arbete som journalist, blev allvarligt skadat. ”Jag har haft minnesproblem sedan jag bodde på gatan”, erkänner han, en skada som också har påverkat hans koncentrationsförmåga och analytiska förmåga. ”Bara en natt på gatan räcker för att allt ska förändras”, säger han.
Den dagliga ångesten och förlusten av allt
Att leva på gatan har inte bara lämnat fysiska och psykiska men, utan också förlusten av nästan alla hans ägodelar. ”Jag har praktiskt taget ingenting, jag har förlorat allt på vägen”, beklagar Ortuño, som också har förlorat personliga minnen, böcker och kläder. Ångesten över att inte veta vad som kommer att hända i morgon har varit en ständig del av hans liv sedan han tvingades lämna sitt hem.
Joan-Ignasi Ortuños historia belyser en hård verklighet för många pensionärer: en pension som inte räcker till för att täcka de mest grundläggande behoven. Ortuños fall är bara ett av många där pensionssystemet inte verkar räcka till för att garantera en värdig ålderdom. Är det möjligt att många medborgare, efter ett helt arbetsliv, hamnar på gatan eftersom de inte har tillräckliga resurser för att försörja sig? Det ger anledning till eftertanke.
